Ni vet hur man liksom lever i sin egen värld, och hur en del kunskap blir till självklarheter. Ungefär som att om man kommer från Västerbottens inland så vet man att man ska klä sig i lager på lager när det är minus 30 grader ute. Och sedan gör man misstaget att tro att det som är självklart för en själv också borde vara självklart för alla andra.
Såg några minuter av Schulmanshow på Aftonbladet.se. Youtubeklippet i inslaget visar hur en kille, som verkar befinna sig utefter en landsväg tillsammans med några kompisar, kryper in i en hage där en flock islandshästar går på sommarbete. Tvärt emot allt vett och sans, så bestämmer sig den självmordsbenägna idioten för att rida lite på en av hästarna. Sagt och gjort, han greppar manen på första bästa häst och slänger sig upp. Fortsättningen är ganska given- hästen skenar iväg som skjuten ur en kanon och killen gör ett ordentligt magplask.
Om vi bortser från det uppenbart respektlösa och vansinniga i att ta sig in i en hage med främmande djur, för att sedan rida på en av dem utan att ens veta om den är inriden, och sedan bli avslängd och förmodligen ordentligt mörbultad. Vi kan också bortse från de problem med inridningen av den stackars unghästen som den stackars hästägaren står inför, eller om den nu mot all förmodan var inriden redan, de besvär med uppsittningar som kommer dyka upp helt plötsligt.
Istället fokuserar vi på vad det pratades om i studion efter klippet var visat. Efter att den stackars vettlöse killen åkt av, blir han liggande i hagen utan att röra sig, efter en stund samlar hästflocken ihop sig och går fram för att kolla in “monstret” som kom flygande från ingenstans. De tre stadsborna i Schulmans soffa talar hänfört och länge om hur vackert det är att hästarna går fram till killen – för att se om han klarade sig!!!! En gång till, de tror att hästflocken går fram till killen för att de vill se om han gjort sig illa!! Och precis där kommer insikten för mig- självklarheter är uppenbarligen inte självklara för alla.
Vad som syns på klippet, och som övertygat mig om att flocken består av unghästar, är hur de alla blir förskräckta när en av dem plötsligt sticker iväg- hästar är ju trots allt flyktdjur. Sedan samlas de i en tät grupp, precis som småttingar gör, och trippar fram för att nyfiket kolla in monstret, beredda att fly vid minsta vindfläkt. Hela idén om att de går fram av omtanke, den är så sinneslöst ogenomtänkt och .. korkad. Varför skulle de göra det?
Jag menar, den idén tar ju den urgamla diskussionen om huruvida djur kan känna skam eller sorg till en helt ny nivå flera ljusår bort. Att de skulle gå fram till människan på marken av omtanke, förutsätter en hel rad mänskliga känslor- som till exempel ett samvete, och dessutom tillräcklig intelligens för att förstå orsak och verkan på hög nivå; killen ville rida- han hoppade upp på min rygg- jag blev rädd- jag sprang iväg- han ramlade av- han klev inte upp = han kanske gjorde sig illa- jag tycker synd om honom- jag måste se efter så att han klarar sig.
Alltså, även om du vuxit upp mitt i en betongdjungel och aldrig ens så mycket som känt doften av ett levande pälsdjur, borde du ändå inte se det bisarra och orimliga i en sådan slutsats? Jag bara undrar. 
Min lilla flock och jag äter julgodis. =) (Och eftersom de är hästar- inte människor- så är det äpplen och morötter som gäller. 
)
