Skitsnack!

Herre Jesus Kristus, ibland blir jag bara så utled på allt jäkla skitsnack!

Igår under idrottsgalan gick svenska folkets idrottspris till Rolf-Göran Bengtsson, en av våra absolut mest framgångsrika ryttare genom tiderna. Det var otroligt välförtjänt! Att sedan läsa vad som skrivs på nätet, både i kommentarer och i artiklar (av så kallade sportjournalister som definitivt borde veta bättre), gör mig både ledsen och förbannad.

Bara för att klargöra några saker:

• Definitionen på sport är följande: Verksamhet med syfte att träna och anstränga kroppen, ofta som nöje eller med sikte på tävling. Alltså kan vi här och nu slå fast en gång för alla- ridsport är en sport!
• Ridsporten är dessutom inte bara en sport, det är en av de största och äldsta sporterna i världen. Ända sedan människan började rida på hästen, så har det förekommit tävlingar av olika slag.
• Ridsporten är en av få sporter i världen där kvinnor och män tävlar på lika villkor, från klubbtävlings till elitnivå. Det finns heller ingen åldersgräns på hästsport, och du kan vara med fastän du har ett rörelsehinder eller förståndshandikapp.
• I Sverige är ridsporten, näst efter fotbollen, den idrott som har flest utövare.

Här i Sverige finns en närmast hatisk inställning till hästar och ridsport. Jag har själv befunnit mig i hästvärlden i drygt 20 år nu, jag vet vad jag pratar om. Jag är intresserad av många saker, men inget annat intresse har jag fått så otroligt mycket skit för, som det faktum att jag är en så kallad hästtjej. För mig är det fullkomligt obegripligt. Oavsett vilken nivå du utövar ditt hästidrottande på, så tränar du styrka i hela kroppen, uthållighet, koordination, fokusering och balans. Att rida är ansträngande, det är svettigt, det är otroligt många saker att hålla reda på, det är vingligt och du måste vara beredd på allt från tvärnitar till 180 graders svängar, och dessutom är alla hästar olika, precis som vi människor är. Och när allting stämmer, när du tar det där perfekta språnget eller sätter den där öppnan perfekt, ja då är känslan obeskrivlig. precis som jag är säker på att den är när en fotbollsspelare sätter det där avgörande målet, eller en utförsåkare sätter sista porten före mållinjen perfekt. En ryttare eller kusk och hennes häst är ett team tillsammans, och känslan av gemenskap och samförstånd när allting stämmer är magisk.

Rolf-Göran Bengtsson är en fantastisk idrottare som kämpat ett helt liv för att komma såhär långt. Är hans prestation större och bättre än till exempel Marcus Hellners eller Daniel Sedins? Nej det tycker jag inte. Är den mindre? Nej det är den inte heller. Jag tycker nog att vi kan enas om, att alla som nominerats till Jerringpriset är mycket välförtjänta av det, och att egentligen spelar det ingen roll vem som vinner. Men i år var det ridsportens tur. Den enorma uppslutningen runt Rolf-Göran visar att hästsverige tyckte det var dags att få lyfta fram en av sina största profiler, och låta sporten ta plats i finrummet tillsammans med hockeyn, simningen, skidåkningen och fotbollen.

Jag tycker det känns fantastiskt, äntligen! Stort grattis Rolf-Göran, till ett mycket välförtjänt pris, och stort tack för allt du gör för vår underbara idrott!

Om du inte tror mig, kom och hälsa på oss ute i stallen, varför inte ge det en chans?

Att skapa!

I grund och botten så är jag nog något av en estet, först och främst med ord, men egentligen på många sätt. I många år har jag inte ägnat den sidan av mig själv någon uppmärksamhet alls, bortsett från hundratals fotografier tagna med massor av entusiasm och liten kunskap.

Nu känns det som om all den där kreativa energin på något vis har dämts upp och svämmat över! Jag kan inte få nog av att skapa på alla möjliga sätt- genom att lära mig mycket mer om foto och ta massor med bilder,genom att blogga och greja med hemsidan, genom att spinna långa historier i tankarna och försöka hitta modet att skriva ned dem, genom att treva mig fram inom någon typ av scrapbooking/collagetillverkning komplett med bilder, band, mysiga stickers och fina citat, genom att njuta av att shoppa kläder med massor av färg och mönster, sådana som jag nog alltid velat ha men inte vetat hur jag skulle bära upp. Jag kommer på mig själv med att fundera över möbler och textilier till rummen här hemma, frossa i presentpapper, band och silkespapper varje gång jag ska slå in en present, undvika att använda tråkigt linjerat papper och svarta kulspetspennor- ens till en handlarlista, gilla musik jag aldrig lagt märke till förut, prata med främmande människor i affären! Jag målar till och med naglarna, pysslar ihop egna armband och försöker mig på att sy om kläder!

Det känns konstigt, ovant och lite oroväckande- men ändå så otroligt härligt och befriande! ^^

Färg och mönster is the thing!

Och bara för att kunna fortsätta min estetiska utveckling så har jag beslutat mig för att låta min kära gamla Canon Eos 1000D få lära upp en annan blivande hobbyfotograf, och har därför tingat en helt ny kamera som jag ska hämta på måndag! Weeeii!! Tänk att man kan bli så lycklig av att göra sig av med en massa pengar. Håll i er, nu blir det ännu mer bilder.

Hej så länge!

Prylar!

Egentligen är det ju helt vansinnigt hur mycket prylar man samlar på sig hela tiden, oräkneliga saker av alla slag som tynger ned byrålådor, svämmar över garderober, dräller i högar i källaren och samlar damm i lådor under sängen. Efter att ha levt i en renovering i två år, så har hela prylproblemet blivit otroligt tydligt, det går inte ta sig fram någonstans utan att något är i vägen.

Så vad gör man? Ja, det är väl helt enkelt dags att rensa, något annat är ju inte möjligt. Slänga, skänka och sälja, 3S projektet för alla hushåll. Suck.

Jag är sorgligt sentimental och fäster mig på ett närmast barnsligt sätt vid allt möjligt och omöjligt, så rensningar är inte min favoritsysselsättning direkt. Helst kläder och böcker har en tendens att koppla greppet om mig, och att slänga något sådant finns inte ens på kartan! Nej, det får bli sälja böcker och skänka kläder helt enkelt. Det är jättesvårt! Jag bestämmer mig för att rensa, full av iver och kamplust, men efter 5 minuter så står jag där mitt i kaoset och velar över Viveca Lern och Gina Tricot. Suck igen.

Dagens prestation blev 13 böcker och 5 par skor- halleluja! Nu ska jag bara komma mig för att annonsera och köra bort också.. :’(

Men allt är ju inte bara jobbigt, idag är jag otroligt tacksam för:

- Min hovslagare Camilla, vilket fantastiskt jobb du gör med mina fyrbeningar!

- Att jag faktiskt har möjligheten att investera i saker som jag verkligen vill ha, inte alla har det.

- Att december är slut, snart kommer ljuset tillbaka!

- Att jag lever på 2000-talet och alltså kan ta bilen till jobbet (trots att det är en mercedes), och inte behöver gå 15 km i snöstormen.

- Att jag har helt fantastiska människor i mitt liv, kram till er!

Dagens älg är tacksam över allt ris efter gallringen- och jag är tacksam för att hon väljer ris över vår bollpil!

Årets

2011 är över, här kommer en liten årets i rekordfart.

Årets:

Härligaste nyord: Attitydinkontinens; oförmåga att hålla inne med vad man tycker (underbart ord! )

Nykomling: Min Sveipur- härligaste nykomlingen i mitt liv.

Låt: Ja, inte är det ”Holdin’ on to black metal” med My morning jacket i alla fall.

Bottennapp: Regeringen och deras människoovänliga politik.

Skönaste: Sommaren! Lång och varm, precis som den ska vara.

Upptäckt: För min del- att jag faktiskt törs säga vad jag tycker inför folk, till och med folk ovanför mig på rangstegen.

Land: Dominicanska republiken, som lät mig och Emil vara i paradiset i 14 underbara dagar.

Bok: Oj, bara en.. Hm, måste nog bli Den glömda trädgården av Kate Morton.

Återhämtning: Det priset ger jag faktiskt till mig själv, inledde 2011 längst ner i botten och lämnade det ovanför ytan.

Beslut: Jag ska söka in på universitetet till hösten 2012, och jag längtar med varenda cell i min kropp!

Spel: Wordfeud- jag verkar aldrig tröttna!

Hobby: fotografering, har lärt mig en massa nytt och haft så roligt undertiden.

Arbetskamrater: Mina Cranabkollegor! Ni är bara bäst!

Besvikelse: Nej, världen blev inte en vänligare plats i år heller..

Nyårslöfte: Hemligt!

Drygaste: svetsloppor

Jesus: Koskila’s ögonläkare, ”Och den blinde ska få synen åter”

Älg: Rubbade Runar

Mest försenade person: Jag, och jag kommer förmodligen att vinna det priset 2012 också, om jag inte pallrar mig iväg till jobbet nu.

Till sist: 2012′s biggest statement hittills står aftonbladet.se för idag, genom rubriken: Lady Gaga är Satan! (:D)

Årets nykomling

 

Självklarheter

Ni vet hur man liksom lever i sin egen värld, och hur en del kunskap blir till självklarheter. Ungefär som att om man kommer från Västerbottens inland så vet man att man ska klä sig i lager på lager när det är minus 30 grader ute. Och sedan gör man misstaget att tro att det som är självklart för en själv också borde vara självklart för alla andra.

Såg några minuter av Schulmanshow på Aftonbladet.se. Youtubeklippet i inslaget visar hur en kille, som verkar befinna sig utefter en landsväg tillsammans med några kompisar, kryper in i en hage där en flock islandshästar går på sommarbete. Tvärt emot allt vett och sans, så bestämmer sig den självmordsbenägna idioten för att rida lite på en av hästarna. Sagt och gjort, han greppar manen på första bästa häst och slänger sig upp. Fortsättningen är ganska given- hästen skenar iväg som skjuten ur en kanon och killen gör ett ordentligt magplask.

Om vi bortser från det uppenbart respektlösa och vansinniga i att ta sig in i en hage med främmande djur, för att sedan rida på en av dem utan att ens veta om den är inriden, och sedan bli avslängd och förmodligen ordentligt mörbultad. Vi kan också bortse från de problem med inridningen av den stackars unghästen som den stackars hästägaren står inför, eller om den nu mot all förmodan var inriden redan, de besvär med uppsittningar som kommer dyka upp helt plötsligt.

Istället fokuserar vi på vad det pratades om i studion efter klippet var visat. Efter att den stackars vettlöse killen åkt av, blir han liggande i hagen utan att röra sig, efter en stund samlar hästflocken ihop sig och går fram för att kolla in ”monstret” som kom flygande från ingenstans. De tre stadsborna i Schulmans soffa talar hänfört och länge om hur vackert det är att hästarna går fram till killen – för att se om han klarade sig!!!! En gång till, de tror att hästflocken går fram till killen för att de vill se om han gjort sig illa!! Och precis där kommer insikten för mig- självklarheter är uppenbarligen inte självklara för alla.

Vad som syns på klippet, och som övertygat mig om att flocken består av unghästar, är hur de alla blir förskräckta när en av dem plötsligt sticker iväg- hästar är ju trots allt flyktdjur. Sedan samlas de i en tät grupp, precis som småttingar gör, och trippar fram för att nyfiket kolla in monstret, beredda att fly vid minsta vindfläkt. Hela idén om att de går fram av omtanke, den är så sinneslöst ogenomtänkt och .. korkad. Varför skulle de göra det?

Jag menar, den idén tar ju den urgamla diskussionen om huruvida djur kan känna skam eller sorg till en helt ny nivå flera ljusår bort. Att de skulle gå fram till människan på marken av omtanke, förutsätter en hel rad mänskliga känslor- som till exempel ett samvete, och dessutom tillräcklig intelligens för att förstå orsak och verkan på hög nivå; killen ville rida- han hoppade upp på min rygg- jag blev rädd- jag sprang iväg- han ramlade av- han klev inte upp = han kanske gjorde sig illa- jag tycker synd om honom- jag måste se efter så att han klarar sig.

Alltså, även om du vuxit upp mitt i en betongdjungel och aldrig ens så mycket som känt doften av ett levande pälsdjur, borde du ändå inte se det bisarra och orimliga i en sådan slutsats? Jag bara undrar.

Min lilla flock och jag äter julgodis. =) (Och eftersom de är hästar- inte människor- så är det äpplen och morötter som gäller. )

Stora men ömtåliga

Många tycker att vi hästmänniskor måste vara lite galna, och lite rätt måste jag nog ge dem. Hästar är speciella djur på många sätt, bortsett från att de är underbara personligheter med massor av härliga egenskaper, massor med värme och riktiga lyckobringare, så är de också det i särklass känsligaste av alla gårdsdjur. De är stora, tunga, experter på att dra på sig konstiga skador, flyktdjur med allt vad det innebär och hyperkänsliga i magen. Jämför med en ko eller get, där går det mesta ner, men hästar måste ha lagom kraftigt, dammfritt och bra hö, annars kan de dra på sig otrevliga sjukdomar.

Som hästägare måste man alltså vara både lite av en hökännare, lite veterinär, lite hovslagare, lite biolog, lite lantbrukare, lite snickare och dessutom älska sina djur gränslöst- om jag inte gjorde det skulle jag inte ha dem. Det är dyrt och arbetsamt att ha hästar, men för min del är det ett litet pris att betala för allt de ger mig tillbaka.

Tillbaka till det där med skador. Hästar är fenomenala på att skada sig, särskilt vissa av dem, som alltid verkar göra sig illa. Shakir, som Viktoria hade här hos mig i några år, är till exempel expert på att få knepiga sår på benen- helst på leder, som mitt på framknäet eller insidan hasen. Min Emmet är oförmögen att hålla ordning på sina broddar, han har oräkneliga broddtramp varje vinter. Nu har även min knasige lille Sveipur sårdebuterat, ett litet men otrevligt sår mitt på mulen. *suck* Inte populärt att mixtra med hans mule- sa jag att hästägare också måste vara lite som en brottare? Idag fick faktiskt veterinären komma ut och kika på såret, eftersom jag aldrig fick det riktigt rent. Skönt att ha det gjort. Hoppas att han håller sig i styr nu. (Man kan alltid hoppas! )

Alltså, om du funderar på att skaffa häst, var beredd på att tvätta sår i alla storlekar, lägga omslag på viftande ben, ta tempen, bygga sjukhagar, hantera kanyler, ge penicillin (varje hästägares mardröm!), lägga stödbandage, googla på allergiska reaktioner, svettas över diffusa kotledsinflammationer, hälla parafinolja i motvilliga häststrupar, behandla infekterade knottskador, öva på att köra med hästtransport, förbered dig på att se blod och var inte rädd för skit!  Då klarar du dig ganska bra.

Man måste ju bara älska dessa hjälplösa, underbara djur!

Filosofisk :)

Varning- det blir nog långdraget idag, känner mig filosofisk!

Till att börja med, läste en artikel på aftonbladet.se om hur många som blir lurade på pengar via facebook. Jag kan bara inte förstå det! Det går till så att någon hackar ett fb-konto, och sen skickar de falska mail till den kapade personens vänner, där de på olika sätt ber om hjälp med krånglande internetbanker, försvunna koder och jag vet inte vad. Hur kan man vara så dum att man går på något sådant? Obegripligt. Jaja, vi lämnar det.

För en vecka sedan fick jag telefonsamtalet jag väntat på, min fina Ulla-Maria och hennes Kalle hade fått en liten tös till! Jag släpade med mig mamma och åkte iväg till BB i Lycksele för att få dela miraklet med dem. Det är verkligen en helt oslagbar upplevelse, att få hålla ett helt nytt liv i sina armar och att se lyckan lysa ur ögonen på hela familjen. Tack älskade vännen min, för att jag får dela dessa ovärderliga stunder med er. <3

Här hemma i Kulfors så står det gallring på schemat i helgen. Jag blir alltid lite sorgsen när vi ska avverka, kapa ner våra fina träd. Jag vill under inga omständigheter bo på ett kalhygge! (Förlåt Emil- en föryngringsyta. ) Men så kommer de med maskinerna och snirklar sig fram genom skogsdungarna, fäller en massa träd, för att sedan lämna en tjusig gallring efter sig. Helt klart så är jag fullkomligt oduglig på att uppskatta antal träd på ett område, tänkte att dungen här ute tillsammans med några små områden omkring, måste ju vara kanske 150 träd.. när de var klara med den hade de avverkat 550 träd och det syntes knappt någon skillnad. Bra för skogen som växer bättre, bra för oss som får mera kvällssol och fetare plånbok och bra för hästarna som får smaskigt granris att gnaga på. Praktiskt med skogsmaskiner i familjen. ^^

Dessutom fick jag ju en massa roliga fototillfällen också, och det skadar ju aldrig.

Sedan sist har jag ju äntligen fått råda bot på hockeyabstinensen också, och på vilket strålande sätt dessutom! Jag trängde in mig i en proppfull buss tillsammans med ett gäng glada Cranabkollegor. Och inte blev vi mindre glada när SAIK bjöd på en riktig målfest, de körde över Djurgården och vann med fantastiska 8-1. Yay!! En allt igenom härlig dag.

Nu när ljuset ger sig av redan vid 14.30 på dagarna, så har jag återupptagit mitt förhållande till TV’n. Vi brukar göra slut någon gång i april, och sedan återförenas på vintern. Det blir gamla repriser på 3:an efter förmiddagsskiftet, Americas Next Top Model till exempel, av den anledningen att de tar helt fantastiska bilder! Sedan blir det väl lite Lyxfällan och lite Project Runway – fascinerande med kläder och klädsmak. Och så har jag fastnat lite för Glee, det finns en del underbar musik i den serien! Har till min glädje hittat en hel hop av dessa humörhöjande låtar på Spotify. Discovery smyger sig såklart in också, vi är ju trots allt två om TV’n. Och så Navy CIS, en trogen långkörare.
När man ser på TV är det ju lite svårt att undvika reklam. (Ja, ja Roger, jag vet att det inte är reklam på SVT- men inte så mycket annat heller! ) Vad har hänt med svensk reklam? Vi skrattar åt korkade utländska reklamfilmer, men allvarligt, vi är inte bättre själva. Har ni till exempel sett reklamen för Marabou, när två grabbar kikar på choklad i mikroskåp- och ser en karl som bär på en häst.  (!!!!!) What? O_o Och så den idiotiska tuggummireklamen från Apoteket- om du vill bli snyggare och smartare liksom. *suck*

Till sist- har under de senaste veckorna hört två olika individer i ledarposition, i diskussioner om psykisk arbetsmiljö, uttrycka åsikten att arbetarna ”tar med sig problemen hemifrån till jobbet.” Tillåt mig säga What? igen. Så klart så lägger man inte ifrån sig de problem man har hemma när man kliver in på jobbet, men – surprise- man tar med sig problem från jobbet hem också! Om jag går till min chef och säger att jag får inflammation i handlederna av att slipa med turbinslip, då får jag hjälp. Om jag går till min chef och säger att jag inte trivs, inte mår bra på min arbetsplats eller liknande, ja då har jag tagit med mig problemen hemifrån. Kom igen nu, vi lever på 2010 talet, något måste väl ha trängt in?

Och så veckans mest oväntade: Timbuktu sjunger ”flickan med kråkan”- och gör det bra!

Sköt om er i decembermörkret!

Spök-Dalton

Magiskt..

För 8 år sedan åkte Emil och jag, tillsammans med ett gäng mer eller mindre galna skogshuggare , över till USA och Canada på en två veckors resa. Det var en helt otrolig upplevelse! Vi hade ett fullspäckat schema från morgon till kväll, bodde på sammanlagt 5 olika hotell, besökte bl.a. Chicago, Seattle och Vancouver Island, fiskade i Stilla Havet med vithövdade havsörnar glidande över huvudena, drack förskräckliga drinkar på John Deeres huvudkontor, besökte en 20-tals restaurang med härlig underhållning, åkte upp i världens då tredje högsta byggnad – Sears Tower, hissades upp i Space Needle (Ett hemskt, skyhögt torn i Seattle, som ser ut exakt som ett stort UFO på en smal pinne- jag var livrädd!), ägnade en hel eftermiddag åt att provköra sprillans nya John Deere maskiner, imponerades av blotta storleken på CAT’s största lastmaskin och kollade in overkliga skogsavverkningar. Resan var helt enkelt en ”once in a lifetime”- upplevelse.

Erik, Caroline, Emil och jag framför äldsta trädet på Vancouver Island.

En eftermiddag var vi påväg tillbaka till Chicago efter besöket vid John Deere, och precis i utkanten av staden så hamnade vi mitt i en fruktansvärd trafikolycka. Vår buss måste ha kommit bara minuterna efter smällen, för trafiken hade ännu inte stängts av. 3 långtradare, en pickup och en minibuss var inblandade i olyckan, senare när vi såg flygbilder på nyheterna så såg det nästan ut som ett flygplan hade störtat- och mitt i kaoset stod vår buss. Vi fick inte lov att köra därifrån, utan satt fast mitt i räddningsarbetet i flera timmar. 8 människor förlorade livet den eftermiddagen. Det var helt overkligt, återupplivningsförsöken pågick precis utanför våra fönster. Minibussen stod en bit till vänster om oss, och den bild som etsats sig fast allra starkast i mitt minne, är hur en kvinna hängde ut genom ett av de krossade fönstren. Hon var blond och hade en lila tröja på sig, och hon var död.

När vi äntligen fick åka därifrån, ensamma på den spöklikt tomma trefiliga motorvägen I-90, var vi alla i chock. Tillbaka på hotellet kunde vi inte prata om något annat än olyckan, jag tror att alla behövde bearbeta det, det var mycket känslor och sorg. Vi missade vår programpunkt den eftermiddagen, och vår guide, som tyckte att vi kunde behöva tänka på något annat en stund, lyckades ordna biljetter till musikalen The Lion King på Chicago Theatre.

Det blev en av de mest fantastiska och magiska kvällarna i mitt liv. Efter vad vi hade upplevt under dagen, och alla känslor det medförde, så kändes det nästan som om ens vanliga filtreringssystem tagit en paus, alla upplevelser gick rakt in i själen utan något som helst hinder. Musikalen var överjordiskt vacker och känslofylld. Vi satt utspridda i den enorma salongen, fullständigt uppslukade. Det finns nästan inga ord för hur det kändes, och än idag om jag hör musikstycken ur musikalen, så knottrar sig huden på armarna. Om du någonsin åker till London eller USA och får chansen att se denna fantastiska musikal- så tveka inte att se den, du kommer inte ångra dig.

http://www.lionking.com/about – länk till The Lion King Official website

Det var en sådan där dag som man aldrig glömmer, och en sådan kväll när man kände sig fullkomligt utmattad. Vi sträckte ut våra känslor så långt vi kunde åt olika håll, från chock, rädsla och sorg, till förundran, lycka och ödmjukhet. Från död till jublande, färgsprakande, okuvligt liv.

Gnäll

Får jag gnälla lite? Jag menar, om man inte får gnälla i sin egen blogg, vart ska man då egentligen få lov att gnälla? Om du inte orkar med gnäll, så får du väl blunda.

Just nu känner jag mig så otroligt less på att ha ont överallt. Jag menar, jag har ingen sjukdom eller åkomma av allvarligare sort, men vanlig, hederlig värk kan verkligen suga musten ur en. Det vore faktiskt väldigt skönt om någonting kunde fungera som det ska! (När jag nämner det för mina kära, så får jag alltid svaret att ”du har ju inga problem att prata i alla fall”. Ha ha, väldigt roligt! )

Problem med rygg och nacke har jag haft sedan tioårsåldern ungefär, fick mitt första ordentliga ryggskott i fjärde klass, traskade mellan lektionerna i ca 110 graders vinkel i flera dagar. Det är så otroligt tröttsamt! Det knäpper till, sträcker lite och vips- man är handikappad. *suck* Under en minnesvärd resa till Tallinn så låste sig en kota i skulderbladstrakten, vilket ledde till, förutom en massa smärta, att jag tillbringade dagens guidade turer runt staden sittandes med armarna tryckta mot bröstet och blicken ner i knät. Väldigt spännande. Ryggproblem har dessutom en otrevlig tendens att ge en massa bieffekter utanför själva ryggen, som molande huvudvärk, bortdomnade armar, ischias, sämre rörlighet, pipljud i öronen, smärtor i bröstet eller kanske tandvärk.
Sedan är det ju det där med magen, det finns verkligen oräkneligt många sätt som magen kan krångla på, och alla ska de tydligen avhjälpas på olika sätt. Mat är inte mitt favoritämne under de bästa av förutsättningar, och att försöka uppbåda entusiasm för att planera middagar och handla matvaror när man mår illa, ja det är inget vidare nöje.

Och sedan, det som gör det hela ännu värre, det är att man ofta får det bemötandet från omvärlden att man på något vis får skylla sig själv. Många tar för givet att jag helt enkelt tränar för lite, äter för dåligt och aldrig har någon rätt att klaga för allt är ju ändå mitt eget fel. Det gör mig trött och ibland ledsen, ibland arg. Vi har alla olika förutsättningar, det finns människor som nästan aldrig tränar, som inte lägger någon större möda på att äta rätt och som ändå mår bra.

Jag rör på mig varje dag, jag försöker äta vettigt och försöker undvika sådant jag mår dåligt av, men oftast känns det rätt meningslöst. Jag bestämde mig tidigt för att inte låta några fysiska krämpor hindra mig från det jag vill göra, men jisses, ibland är det väldigt begränsande. Jag borde inte åka skoter, borde inte gräva med spade, kratta löv en halv dag, äta för mycket chips en kväll, borde inte bära vattenhinkar eller ligga för länge i soffan. Men man vill ju klara sig själv och ägna sig åt det man tycker om att göra.

Och till er där ute, jag vet att jag borde ägna mig åt ”punktmarkerad” träning, äta mycket bättre och så vidare, men det finns olika anledningar till att jag inte alltid orkar med det eller inte väljer bort saker jag älskar till förmån för själsdödande gymövningar. När man fört någon slags mjukt krig mot sin kropp i 20 år, så finns det perioder när man segrar och perioder när man förlorar, tillfällen när man känner sig pigg och tillfällen när det känns ganska hopplöst. Och jag är alldeles övertygad om att många, många människor runt omkring mig känner precis likadant.

Så innan du dömer ut någon som lat och karaktärslös och avskriver dem som gnällspikar, tänk på att vi alla som sagt har olika förutsättningar och att för många av oss så tar även vardagliga ”små” krämpor musten ur oss ibland. Kom inte med pekpinnar eller kritik- för vet du, det hjälper faktiskt inte alls.
Jag har full förståelse för att man blir less på människor som bara gnäller dagarna i ända, men att förutsätta att alla människor är skapta precis som du, behöver samma saker som du, mår bra av samma saker som du och tycker om samma saker som du, det är faktiskt väldigt trångsynt och egoistiskt.Vill du hjälpa till, så lyssna och fråga. Självklart får du komma med råd, men då ska de vara just råd, inte anklagelser. Och snälla, tjata inte.

Jag har en del underbara människor runt omkring mig som gör precis det, de lyssnar, de kommer med råd och förslag. Men de dömer mig inte, de tjatar inte på mig och de vet att vi alla har våra egna berg att klättra över.

REA

Vad gör man när kameravädret blir ersatt av regn och blåst, och man råkar befinna sig i en stad som är ofin nog att ha söndagsöppna affärer? Jo, man handlar såklart! *suck*

Jag har noll motståndskraft mot reor, och till skillnad från de allra flesta jag känner, så hittar jag i stort sett alltid saker jag vill ha på rea. Skulle tro att åtminstone 60-70 % av alla mina kläder och skor är inköpta på olika reor. Idag blev facit ett par skor, ett par byxor och två stycken skjortklänningar, känner mig faktiskt väldigt nöjd! Men om jag skulle säga att jag hade planerat att shoppa kläder, ja då ljuger jag.

Och ja, nu när jag ändå knäböjer här vid cyberkorset för att bekänna mina synder, så kan jag ju lika gärna medge att det eventuellt, kanske, möjligtvis slank med en bok också… *ser väldigt oskyldig ut* Till sist så köpte jag ju också det jag faktiskt planerat att köpa, nämligen D-vitaminer (Tänker göra allt för att bekämpa mörkret i vinter!) och bromsskivor till mercan, hade ju varit eländigt om jag missat det nödvändiga mitt bland alla röda lappar. (Eländigt, men inte alls förvånande!)

Mitt på dagen så tillbringade Dalton och jag ett par härliga timmar ute i ruskvädret tillsammans med finaste Viktoria, Diezel och Boolie, aldrig lyser min goa vovves ögon så lyckliga som när han får springa tillsammans med brorsorna.

Nej, nu är det slut på det roliga, ny vardag i morgon. Sköt om er i höstmörkret!